Våren har hunnit längre nu. Hundpromenaderna gör mig mer uppmärksam på förändringarna i naturen. Forsythian utanför fönstret blommar liksom vitsippor. Man kan ana var årets gullvivor sticker upp.

På lördag ska Fiona och jag på hundutställning i Västerås. Igår badade hon hos Karin på kenneln så idag har fått gå i koppel hela tiden. Tänk om hon får för sig att rulla i lera eller annat för att få bort schampolukten. Men pälsen är som silke. Härligt. Jag trodde aldrig man kunde känna så mycket kärlek till en hund. Vår och kärlek. Vilken fantastik kombination.

Stilla veckan

Lidandets tid. Ja, även mitt eget lidande har blommat upp igen. Vänster knä med tillhörande artros. Det blir nog operation igen i höst då maken hunnit gå i pension. Inatt drömde jag om ortopeden som tog det högra knäet. Akke Alberts. Det gör ont även när jag sitter i vissa lägen. Vid datorn till exempel. Nu till exempel.

Vååår

Igår två citronfjärilar och idag två blåsippor. Kan det vara våren?

Dom som följer efter oss

En sång Kenneth gav oss i samband med sin doktorsmiddag.

Och dom som följer oss en dag

ska alltid finna våra spår.

Pärlor i gräset ska dom se

och askan efter glädjen i vårt bröst

och när vår tid har runnit ut

ska längtan ändå finnas kvar

Längtan till gränslöshetens värld

och drömmen om att finna den en dag

och fast min röst kan tystas ner

 kan sången aldrig plånas ut.

Vinden ska lyfta den mot skyn

och fåglarna ska sjunga den på nytt

Askan efter glädjen i vårt bröst har en innebörd som kan ifrågasättas. Förkolnar glädjen? Brinner den ut?

Sången är för övrigt skriven av Mikis Theodorakis och sjöngs på svenska av Arja Saijonma. Finns på Spotify.



Det är mycket nu

Att gå igenom gamla fotografier från min tid i vårdvetenskapen ger en upptäckt om att jag förändrats en del. Från att ha varit en görande-vara person så känner jag mig mer som varande och vardande dvs. jag är mer människa nu. Görandet trillar dock på mig ibland som nyss när jag började fundera på att här hemma behöver vårstädas. Men jag känner igen symtomet - det är en flykt från skrivandet. Visserligen talas om den kreativa pausen men jag föredrar nog att gå en hundpromenad. Städar gör maken och jag på lördagar.

Nu känns det bra att vår begreppsbok kommer ut i nästa vecka. En glädje att ha fått delta i den. En annan glädje är att Lillemor Lindwall är ny ordförande för NCCS, Nordic College of Caring Science. Jag har förresten gått med i Vårdvetenskapliga Sällskapet igen. Där har hänt förnyande saker till det bättre.

På gång

Just landat efter resan till Vasa. Det vill säga fysiskt. I tanken är jag ännu där. Det var sex år sedan sist och det kändes. Nu är allt som det brukade vara då - i mitt huvud alltså. Så många nya tankar. Ja, även gamla eftersom jag ombads skriva ett avsnitt för jubileumsskriften. Enheten för vårdvetenskap fyller 25 år och firar detta i maj. Jag har varit med i 18 av de åren.

Kenneth Rydenlunds disputation var mycket bra med en ödmjuk och påläst opponent, Kenneth Asplund, professor vid Mittuniversitetet. Doktorsmiddagen var en lättsam och trivsam föreställning. Toppades av hustru Lenas tal till maken. En kärleksförklaring.

Magic in the air

Vilken morgon! Vilken luft! Fiona och jag njöt hejdlöst på morgonpromenaden. Fikade sedan på altanen. Hoppas några virus försvann från gårdagens besök i Tullinge där älskade Thea fyllde 10 år. Hon är så fin och klok. Hennes lillebror Julle var dessvärre väldigt snuvig och febrig men är någon gång man måste riskera smitta så är det när äldsta barnbarnet fyller 10 år.